Svarta nejlikan

Tittade precis på Svarta Nejlikan. Behöver jag säga att jag har gråtit mig igenom filmen?! Det skar i hjärtat! Mitt folk. Tänk, det är så pass nära mig att det var mina släktingar, mina vänner, mina föräldrar...som flydde hela den karusellen! Ibland faller polletten. Mina föräldrar var en av de som fick fly landet! Som fick lämna allt, komma till ett vinterland, förstod ingenting, kände en klump i magen konstant och som drömde om den dag de skulle få åka tillbaka till sitt älskade land. Många åkte tillbaka, andra inte. De som åkte tillbaka möttes av något helt annat. Chile var inte sig likt längre. Eller var det dom själva som färgats av det svenska samhället? Många flyttade tillbaka till Sverige igen. Bedrövade över att de inte fann det land de drömt om att flytta tillbaka till.
Och vilken hjälte Harald Edelstam var! Han lyckades rädda 1300 chilenare. 48 000 flydde till Sverige. Jag blir spyfärdig av vad dessa människor fick genomgå under militärkuppen!

Jag har aldrig tvekat på mitt ursprung. Jag är född i Sverige men alltid känt mig som en chilenare. Aldrig som svensk. Trots "identitetskrisen" man genomgått under uppväxten. I Sverige är jag chilenaren. I Chile svenskan. Jag gifte mig med en svensk kille. Kändes som att jag mer och mer gled ifrån ursprunget. Min kultur. Mina rötter. Men jag har förstått vem jag är. Behöll t.o.m mitt ena chilenska efternamn för att inte helt tappa rötterna. Jag är en chilenare. Som bott hela sitt liv i Sverige. Men som alltid, alltid haft sitt hjärta i Chile. Mitt älskade Chile.Mitt folk som fick fly kommer att vara evigt tacksamma till denna man; Harald Edelstam.