Dagen då världen stannade

Vaknade tidigt på morgonen och tänkte på det. Tårarna rann. Frågade mig varför?! När?! Fick inte i mig nån frulle, enbart min Oboy. Flinade för mig själv. Druckit Oboy alla åren. Kan verkligen inte lära mig tycka om kaffe. Oboyen känns som en trygg vän, som funnits där varje morgon genom alla år. Flinade igen. Töntigt men mysigt. Sätter mig ner och ska läsa min Bibeln. Hamnar återigen, som så många andra mornar, på två bibelverser.

”HERRE, du känner all min längtan, mina suckar är ej dolda för dig”.

Psalm 38:10

”Han skall ge dig vad ditt hjärta begär…”.

Psalm 20:5

Blundar och lutar mig bak i soffan. Tårarna rinner. Jag suckar. Orkar inte läsa mer, orkar inte be en fin bön. Suckar bara ”Jesus”. Läst dessa två verser flera månader…Blir lugn varje gång. Han har koll. Han upprätthåller mig. Han styrker mig.

Jag åker till jobbet med en klump i magen. Funderar för femtielfte gången varför jag inte bara kan va lycklig?! Har ju ett såå bra liv! Världens bästa kyrka, en man, vänner, åker på missionsresor, shoppar, är ung, har bra jobb, lever livet. Varför tillåter jag inte mig själv att vara lycklig? Det går inte…

På lunchen sitter jag & kollegan och pratar om det. Planerar hur vi kommer att göra när det sker. Drömmer oss bort…
Jobbar över, orkar inte åka hem. Tänker på det hela dan. Som alla andra dagar. Kommer på mig själv stirra ut genom fönstret med tårar i ögonen. Orkar inte mer...Ja ja, likabra att packa ihop för dagen.

Kliver av tuben och går långsamt hem. Fint väder. Det har regnat men det är soligt nu. Hösten på ingång. Det är 20 augusti. Lyssnar på musik i lurarna. Andas in. Måndagen snart slut. Ännu en dag…dom ringde inte idag heller…kanske imorgon. Kanske…Snälla?

Andy har fixat gott fika. Gulligt. Han har märkt att jag varit nere senaste tiden. Vi sitter och fikar och jag försvinner in i tankarna. Får anstränga mig. Njuta stunden. Lite romantik i vardan :) Han har fixat så fint för mig. Han verkar glad. Jag trillar ändå in på ämnet, han svarar som han brukar. Lugnar mig; ”Snart Jennita, snart”. Han reser sig upp och går iväg. Kvar sitter jag med min chocklad donut. Småler. Min Andy. Han hjälper mig inte med dieten precis. Diet och diet, undviker sötsaker & kakor under veckorna. Söt han är. Han älskar donuts och vet att jag äter bara chocklad varianten. Tar en klunk té samtidigt som han kommer tillbaka sträcker över ett kuvert. Jag ler och tar emot det medan jag sväljer téklunken; ”kärleksbrev!” tänker jag. Öppnar det långsamt. Får upp det med baksidan först och ser att det är mörka skuggor. Åh, förmodligen senaste bilden på vårt fadderbarn! Jag vänder på pappret och vecklar ut det samtidigt som jag är mitt i meningen och avbryter mitt i. Jag stirrar på brevet. Allt blod försvinner från huvudet. Jag tappar andan. Det kändes som att jag drömde. Hjärtat slog snabbt. Världen stannade. Jag tar mig för munnen och tittar på andy; ”det är inte sant…” viskar jag. Han tittar på mig med tårar i ögonen; ”det blev en pojke” viskar han tillbaka och ler mjukt. Jag stirrar ner på fotot igen, sitter blickstilla och får inte fram några ord. Tårarna rinner. Där är han… Vår son…Det är han…Jag fick ett ansikte på barnet som jag drömt så många år… Vi fick en son... där är han ju…vår Abraham…

All smärta, all sorg, alla tankar- ALLT försvann i samma sekund! Vi blev äntligen föräldrar!

Kände en sådan tacksamhet att jag inte kunde tänka hur jag skulle tacka Gud. Han hade koll på läget. Visste allt. Visste att ett barn var på väg till oss. Hörde mina suckar, hörde mina rop, torkade mina tårar. Kände värme i bröstet. ”Tack” viskade jag och log. Vet att Gud log tillbaka.

Kunde inte slita mina ögon från pojken på bilden, min son. Han är min! Min pojk! Mammas ögonsten! Har väntat så många år efter att få pyssla om, välla ut min kärlek & omsorg. Hans ögon, hans lilla näsa, hans läppar- fyllde tomrummet i hjärtat. Hans drag gjorde mig fullkomlig. Han är den finaste gåva jag någonsin fått. Och Gud har tänkt att just han ska bli vår. Tack!

Har vaknat många nätter och kollat på skärmbilden på mobilen för att se om det är på riktigt eller om det bara är en dröm. Har drömt så många gånger att vi fått ett barn och allt känts så verkligt. Vaknat och gråtit. Men där är han, min plutt. Det är ingen dröm!

Morgonen därpå satt jag hela vägen till jobbet och stirrade på hans bild. Ville skrika ut på tuben att JAG HAR FÅTT EN SON!! Har studerat varenda liten del av de två bilder vi fått på honom. Inspekterat varenda liten prick, ögonfransar, håret, läpparna, näsan, fingrarna, naglarna. Jag blundar och vet exakt hur han ser ut, känner till hans drag utantill. Bär alla hans detaljer i hjärtat.

Känslan jag burit på sedan 20 augusti är obeskrivlig. Om några månader åker vi till Taiwan och hämtar hem vår Abraham! Min pojk! Mammas älskling ska få sååå mycket pussar! Allt jag gör nu, gör jag med honom i tankarna. Sjunger för honom, ber för honom, drömmer om honom. När jag går i butikerna kan jag äntligen släppa fram längtan och känslorna över att få gå i barnavdelningarna. Avdelningarna som jag undvikit i så många år. Om jag vill så kan jag faktiskt köpa nått till honom. Bara den känslan är ju helt obeskrivlig! Stod och tittade på en tröja åt honom som hängde högt upp. Hade ansiktet riktat uppåt. Tårarna rann. Står på avdelningen som för några dagar sen fick mig att gråta av sorg, nu gråter jag av lycka! Tack Jesus! Vet inte hur många gånger jag har sagt tack!

Skulle kunna skriva och skriva. Vet inte när jag ska sätta punkt :) Finns så mycket att berätta! Är bara sååå lycklig!

Den 20 augusti 2012 var dagen då världen stannade och livet tog en helt ny vändning. Den dagen blev jag mamma. Mamma. Det smakar gott.

Tack Jesus!