Konsten att bli förälder

Vi ska ha varit gifta i 5 år. Jag ska ha pluggat och hunnit ta examen och sedan jobbat 1-2 år för att få så hög mammapenning som möjligt. Andy tar ett heltidsjobb och jobbar i kyrkan. Och så pang på, då kör vi!

Trodde vi ja.

Tusenlappar senare. Miljontals tårar senare. Miljarders frågetecken senare. Förstod vi. Vi kan inte få barn. När vi fick provresultaten ringde Andy mig och meddelade det. Jag stod på Åhlens City och gick runt bland alla parfymer och smink. Plötsligt öppnade sig marken under mig och jag föll. Långt ner i ett mörkt hål. Jag gick runt och fönstershoppade för att dra ut på tiden. Skulle iväg på en middag med några pastorer från USA tillsammans med Johannes och Jonatan. Andy jobbade den kvällen. Jag representerade familjen Jensen. Hur skulle jag klara en middag?! Hur skulle jag klara av att hålla en god min?! Jag bad Jesus om styrka och fick den. När jag kom hem släppte jag på trycket. Och grät. Länge. Skrek. Var arg. HUR KAN DU GUD?! Ja, så är det faktiskt. Jag var arg på Gud. Han tröstade mig hela tiden. Höll mig i sin famn hela tiden. Tänk vad skönt att han pallar med sådana utflipp :)

Det hela började med att vi hade försökt i 1 år. ”Okej, ingen panik Jenny. Klart ni ska ha barn. Ni är ju barnpastorer. Barnpastorer måste ju ha barn”. Ingenting hände. Varje gång jag fick indianer i vassen var ett helvete. Det brast. Efter många sådana tillfällen kunde jag inte hålla mig mer. Ingen, ingen, visste någonting. Mer än min barndomsvän. Henne vände jag mig till när det var jobbigt. Vi hade länge planerat att bli gravida samtidigt. Hon blev gravid. Inte jag. Andy och jag hade planerat hur vi skulle överraska våra familjer när vi skulle berätta att jag var gravid. Surpriiiise! Vi skulle alla gråta över första bäbisen i familjen Jensen/Perez. Men så gick min värld under inne på toaletten på jobbet. Igen. Jag stängde in mig på mitt kontor och skickade ett sms till en god vän. Utan att avslöja något fiskade jag lite info om hon hade ett bra tips på gyn inne i stan och frågade lite hur de startade sin IVF-resa. Så genomskinligt. Jag som tyckte att jag döljde det såå väl. Men min fina vän läste mellan raderna och ringde upp på en gång. Det enda hon sa med mjukaste rösten var ”berätta, tala med mig”. Då brast det. Jag grät en stund. Sa ingenting. Hon förstod varenda tår. Varenda tanke. Varenda fråga. Varenda känsla. För hon hade varit en vända i det mörka hålet en gång i tiden. Sedan det samtalet fick jag upp ögonen för en helt ny värld. Mellan 10-15 % drabbas av ofrivillig barnlöshet. Inte kunde vi vara ett ”sådant” par? Eller…?

Sedan gick det undan. Flera undersökningar, för både mig och Andy. Det tog på oss. Fysiskt, psykiskt och i relationen. Allt blev tekniskt. Allt räknades ut med exakta minuter. Jag flexade från jobbet. Vi körde på. Jag googlade hela dagarna; vilka vitaminer ska man ta för att öka chansen att bli gravid? Vad ska man äta? Vad ska man göra och inte göra? Jag blev expert på min grej. Jag blev expert på hur man blir gravid. Men ingenting hände. Och på den resan kände jag att vi var på väg att förlora ”oss”.

Min chef råkade komma in på mitt kontor en dag när jag satt och grät. Det var inte meningen. Jag fick en sådan enorm stöttning. Jag är så tacksam till min chef för det! Hon har stöttat mig genom hela denna resa!

Mitt i hela processen började jag och Andy att prata om den drömmen vi delade som unga när vi var tillsammans. Adoption. För oss var det självklart att vi någon gång i livet skulle adoptera. Tänk att få hjälpa en liten tjej och rädda henne från tex barnprostitution. Eller en liten grabb från att bo ute på gatan. Tänk.

När alla utredningar var klara och vi var psykiskt trötta så bestämde vi oss. Nej, vi påbörjar inga hormonbehandlingar. Vi kör direkt på adoption. Låt oss sträva mot något som med säkerhet kommer att ge oss ett barn. En IVF behandling eller insemination kan vi ta sen. Vi orkar inte med den processen just nu.

Sagt och gjort. Vi kontaktade familjerätten. Genomgick en adoptionskurs. Utredes till en sådan detalj att våra utredare visste lixom hur vi såg ut när vi sov eller när vi satt på toa. Skämt åsido. Men sådan djupgående utredning var det. Jag läste allt jag kom över om adoption. Vi valde land och barnhem. Ett kristet barnhem som har korta köer och som garanterar små barn. Måååånga djupa frågor, tankar och funderingar har behandlats hos familjen Jensen. Hela denna process, allt vi har gått igenom, har stärkt vårt äktenskap så otroligt mycket! Jag minns när utredaren på familjerätten nämnde att det är okej att känna att man vill skiljas eller att det är vanligt att par gör det, när de inte blir gravida. För krisen skiljer paret åt. Jag bara gapade. VA?! Vad säger människan?! Jag? Känna så om min Andy? ALDRIG! Med eller utan barn så är det han och jag mot världen! Forever!
Vi har fått otroligt bra stöd, uppmuntran och hjälp av våra närmaste vänner och familj. För vi valde att berätta för våra familjer och det närmaste gänget. Vi har fått en otrolig uppbackning! Och så Gud. Min styrka, min klippa, min tröst! Vi hade inte klarat att ta oss igenom allt om vi inte hade förlitat oss helt på Honom.

Det har varit en lång process att komma dit där vi är nu. Det har gått några år. Jag gått igenom alla tankar och känslor du kan tänka dig. Varje gång en väninna berättade att hon blev gravid var det som en smäll på käften. Jag mer eller mindre sprang hem och grät. Jag kände sorg, över att inte själv kunna bli gravid. Varje gång någon kommenterade ”men kom igen nu, det är väl dags för er att skaffa barn snart?!” föll jag djupt och det tog dagar för mig att resa mig upp igen. Jag lärde mig hur jag kunde undvika frågor om barn. Skrev inte statusuppdateringar på facebook eller kommenterade bland folk om att jag var hungrig, sov dåligt, mådde illa, var yr osv. För jag visste vad det skulle resultera i för kommentarer: ”gravid?”. Jag undvek att prata om mitt privatliv för att slippa förklara att vi inte hade barn. Jag orkade inte med det. Jag mådde jättedåligt. Grät hela tiden. Varje dag. Gömde mig. Höll världens bästa min utåt. Visade inte ett enda tecken på sorg. Skämtade hela tiden. Jobbade som tusan. Vi genomgick en tyst sorg, som inte syntes. Vi hade huset, bilen, pengarna, jobben. Vi kunde resa, jag kunde shoppa för tusenlappar om jag ville, vi kunde ta en spontanbio eller middag ute på stan en helt vanlig vardagkväll. Utan att behöva ordna med barnvakt eller tänka på ansvar. Vilket lyxliv. Men ack så tomt! Det var något som fattades. En liten Jenny-miniatyr med Andys ögon. En liten kropp som tassade upp på vår säng tidigt på morgonen och skulle mysa. En liten människa som skulle fylla oss med lycka.

Denna lilla människa är snart hos oss! Inom några månader är han/hon här. Inom en snar framtid åker vi och hämtar vår ögonsten, vår skatt! I Taiwan väntar ett litet barn på oss. Och jag kan inte med ord beskriva den lycka som vi känner! Jag kan inte med ord beskriva hur efterlängtat detta barn är! Jag har försökt att förklara det med ett väldigt långt blogginlägg (tack för att du orkat läsa ända hit ner!).

Igår fick vi våra papper; svenska myndigheter har godkänt oss som adoptivföräldrar!

Vissa blir gravida genom att skaka på lakanen. Vissa får kämpa lite. Andra lyckas aldrig.  Några genomgår IVF-behandlingar, vissa använder sig av embryo adoption eller vänder sig till spermabanker. Konsten att bli förälder varierar. Jensens konst är genom adoption. Och vi är såå lyckliga!

To be continued.

Tack för att du tog dig tid att läsa! Min önskan är att kunna hjälpa andra som genomgår samma livssituation. Om du som läser detta känner igen dig, eller går igenom något liknande- vill jag bara uppmuntra dig att aldrig ge upp. Och skulle det vara så att du vill prata så finns jag här!

/Jenny