Funderare

Har funderat ett bra tag nu på följande:

När bör jag börja kalla mig själv för kvinna och inte tjej? "Jag är en kvinna". Hur äldre låter inte det?! Jag ser mig själv som en tjej. Men ändå lixom på gränsen till...kvinna? Ångest, åldersnoja är något jag lidit av sen jag fyllde 17 år!

Kan ju berätta ett riktigt slag under bältet som inträffade i somras...
Jag är inne på Gina och testar en tunika. Fel storlek. Går snabbt ut från hytten och hämtar rätt storlek. Men råkar då öppna fel hytt. Där står en fjortis invandrartjej. Pinsamhet nr.1.
Pinsamhet nr.2: tjejen börjar gapa till sin kompis "vem var det?!! Hallååå, vem var det?!". Jag tänkte "chilla, stor chans att det befinner sig en kille här inne på Gina...Vi är alla tjejer och har samma attribut. Jag såg ändå ingenting". Ja, relativt lång tanke.
Varpå hennes kompis svarar (håll i er!) "det var....eeehh...det var...det var en kvinna bara".
Jag dog!!!!! Kände hur halsen tjocknade och tårarna ville fram. EN KVINNA?! EN KVINNA?! Tack för den din skitunge! Vi är svartskallar båda två, vad hände med we are family?! Jag gör mig inte ens besväret att testa tunikan i rätt storlek. Kanske är den för ungdomlig för mig? Kanske befinner jag mig i helt fel affär? Helt fel modeinriktning? Kanske ses jag som en "kvinna" hos yngre, med kläder från Ginatricot och ser bara patetisk ut? Kanske bör jag sadla om till Kappahl????
Ja, denna lilla händelsen var ju inte en hjälp i min åldersnoja precis...