More to life

Senaste dagarna har jag funderat över livet. Lixom meningen med livet (jag har funnit meningen med livet, men låt mig förklara hur jag menar). En låt har spelats upp i huvet hela veckan. Med Stacie Orrico. Alltid och hela tiden har jag tyckt och tänkt en sak och det är något som jag sagt till mina nära och kära. Och jag kommer aldrig vänja mig vid det. Det är att det måste finnas mer än att bara jobba heltid, komma hem och käka middag, fixa matlåda, kolla på tv en stund, lägga sig, göra allt man hinner på helgerna...vilket tråkigt liv! Helt ärligt! NEJ! Jag vill ha något mer. Förstår inte hur folk typ köper sina hus, lägger ner all tid på det, köper bilar och meckar med dom största delen av sin lediga tid, nöjer sig med bara hitta på något på helgerna...vet inte hur jag ska förklara. Nu vill jag inte trampa nån på tårna. Jag har många vänner som har sina superfina hus och gör så mycket mer än bara det. Vänner som är helt underbara och gör något av sina liv. Vänner som jag är stolt över som gått långt. Jag tänker väl mest typ sådär komma in i tråkiga rutiner och bara leva. Inte förvänta sig mer av livet. Andy och jag pratade i bilen häromdan om att vi vill och kommer att leva för mycket mer. Vi nöjer oss inte med det vanliga, vardagliga, tråkiga. Bara leva för vissa högtider och stunder. Inte ha en mening i livet. Utan leva konstant. Leva! Förstår ni? Och vi är så tacksamma och glada över att ha en så underbar kyrka som ger möjligheter och utmanar att gå längre. Att leva ett rikt liv. Inte pengarmässigt eller materiellt. Utan ett liv fyllt av Gud. Hur kunde jag leva innan? Hur kunde jag tappa det jag fick på bibelskolan? Hur kunde jag?! Gissar att man ger upp när man kämpar och inte ser resultat. Det är ju naturligt. Man bara lägger ner. Och följer strömmen. Den så avdankade, ljumma och konsumtionskristendoms- strömmen...jag skäms!