Ibland måste man vila lite

Nu är det ett år sen jag vara nere i det mörka hålet. Där jag kände och trodde jag skulle förbli en lång tid. Hade varken kraft eller ork att rycka upp mig. Ville inte blicka framåt. Ville bara ligga och slicka såren. Men dagarna går ju, trots att man känner att tiden står still. Skolan började och jag var tvungen att ta tag i mig själv. Och vad gör Jenny för att inte känna? För att hålla ångesten långt borta? Sysselsätter sig till max. Gör jag fortfarande. Därför är kvällarna jobbigast. För då gör man ju inte så mycket. Kommer hem, duschar, fikar och...ja, släpper fram min vän ångesten. Ibland lyckas jag hålla honom långt borta att jag tror att allt är lungt. Nu är allt över. Men ibland är den så nära att så fort jag vänder ryggen till och inte står och håller hårt i dörren till mitt hjärta, så sipprar han fram. Och där står han, trogen och full av kraft. Jag sväljer tungt och hälsar. Återigen får jag ta striden för att stänga ute honom. Ibland känner jag mig taskig. Han känns ju som en vän. Som ständigt är på besök. Trogen och finns där oavsett var jag befinner. Ibland kommer tårarna bara sådär. Sist var det på jobbet för någon dag sen. Snabbt fick jag tänka på något roligt. "Tårta, godis, Märsta nu på söndag, resa med SOS, umgås med syrran...". Så lyckas jag hålla känslorna i styr. Men ibland, när jag inte är uppmärksam så blir jag tagen helt oförberedd. Helt utan förvarning. Panikångesten känns långt bort. Attackerna kommer inte längre. Men jag ser till att ha en påse i närheten ifall jag skulle behöva andas vid hyperventilering. Men det händer sällan. Idag kan jag kontrollera mina känslor. Idag fungerar livet "normalt" igen. Springer fortfarande för att ångesten inte ska nå mig. Jobbar fortfarande hela tiden och är jag hemma så gör jag saker. Tror det är en process. Snart, snart kommer jag lungt kunna sitta och bara njuta av livet. Tror det är därför Turkiet inte kändes 100. Jag fick ju vila ut en hel vecka. Då kom alla tankar fram som jag annars inte har tid med i vardagen.

Än sålänge är Gud min tröst, min kraft, mitt mod...och kommer alltid att vara det. Än sålänge får han bära mig igenom vissa dagar. Än sålänge kan jag bli arg och skrika på honom. Men han är ändå kvar. Trogen och hjälper mig att tackla ångesten så jag får vila. För ibland måste man vila lite. Full av kärlek ger han mig nytt hopp.
Han är min bäste vän!

Lord, You are good and Your mercy endures forever.

Everything, You are everything to me.

Who can compare to You?