För ett år sen

För ett år sen satt jag på ett tåg på väg till Malmö och stortjöt. Mamma hade nyss ringt och sagt att morfar precis hade gått bort. Jag struntade fullständigt i om folk stirrade. Jag bara bölade. Och min första tanke var "vad mer finns kvar att hända?". Först gick mormor bort och en månad senare gick morfar bort. Jag mådde piss. Trodde aldrig jag skulle kunna gå vidare. Och nu sitter jag här. I en ny stad, har bil, nyexaminerad, jobbar heltid inom mitt yrke, har en man som älskar mig (hade jag då oxå), stora planer inför framtiden...ja, det är dubbelt så bra som det var för ett år sedan. Visst, fortfarande får jag lägga om såren. Fortfarande är jag lite ur balans, men snart e jag tebax. Starkare än någonsin! Svårt bara att förstå att det redan har gått ett år...ett år sen som livet gick i spillror, som det såg ut då...idag plockar jag upp spillrorna för att få ihop pusslet. Vissa delar vill jag inte ha tillbaka, dom svek mig, dom slet bort en trygghet. Så nu försöker jag få ihop pusslet utan dom dära delarna. Det ser ut att fungera. Men det kommer alltid att finnas en tom ruta kvar....