Tungt

Nu inför jul känns det extra tungt med mormor och morfars bortgång...Allt känns så overkligt...jag tror lixom fortfarande att jag ska komma hem till Malmö nu till jul och gå in i mormors lägenhet och njuta av all julpynt som hon har uppe och sätta mig på hennes soffa och prata om allt möjligt. Eller titta mot hennes köksfönster från våran balkong och förvänta mig se hennes fina julstjärna. Men allt är tomt. Den "eran" är borta. Familjelivet med mormor är för alltid borta. Lägenheten är tom och ingen mormor står vid fönstret och vinkar...Istället får jag vänja mig vid att hälsa på henne i en kyrkogård och komma med hennes favorit blommor. Det känns så tungt. Jag känner redan nu hur svårt det är att bara sitta och skriva om henne. Tårarna tränger fram. Vet inte hur jag ska förklara. Det känns så surrealistiskt på nått sätt. Typ att jag nu kan stå och vända mig om och titta in i allt som hände i somras och bara observera händelse efter händelse. Hur familjemedlem efter familjemedlem försvann ut ur mitt liv...Har det verkligen hänt mig? Har jag verkligen förlorat människor som jag har älskat så högt? Jag förstår inte. Jag går fortfarande runt och önskar att jag ska vakna upp ur denna mardröm. Jag kan fortfarande börja gråta varsomhelst och få svårt att andas. Jag känner mig tom, förvirrad och vilse. Jag har aldrig, aldrig, aldrig känt en sådan smärta som jag har känt det senaste halvåret. Jag tror aldrig, aldrig, aldrig att jag någonsin kommer att bli densamma. Det är omöjligt. När det fattas så viktiga människor i mitt liv så är det omöjligt. Jag kan bara lära mig att leva utan dom och försöka anpassa mitt liv till den nya vardagen. Men jag kommer aldrig att bli den Jenny jag var innan...det är så sorgligt...