Jag tror att jag aldrig kommer att komma över allt som har hänt denna sommaren...Jag tror att jag har fått det störta ärr i själen som man kan få. Ett ärr som alltid kommer att finnas där och smärtar till så fort man rör vid det. Ibland väller en enorm ångest över mig och gråten är omöjlig att hålla tillbax. Det spelar ingen roll var jag befinner mig. Jag blir rädd för döden. Jag får för mig att nu dör mamma, eller syrran eller andy eller jag. Eller så blir jag rädd för livet, för människor, för att bli sårad, för allt. Men kan man bli mer sårad än vad jag redan är? Jag har respekt för livet nu. Inget o leka med. Det är precis som att jag går o väntar på nästa smäll. Snart dör ännu en i familjen och långsamt försvinner min släkt. En efter en. Sen, i nästa hundradels sekund, så tänker jag "äsch en till död mer eller mindre, spelar väl ingen roll. Jag lider ju redan så mycket att det går inte mer. Det skulle inte kännas. Jag har ju redan saknaden som vardagsvän..." Men sen är jag tillbaka i verkligeheten igen...Den är rå. Den bryr sig inte ett dugg om dina känslor. Den kör bara på. Som en löpande maskin i en fabrik. Det bara fortsätter och fortsätter och fastnar nått på vägen så blir det kalabalik, men det fortsätter ändå. Många fastnar på vägen, många blir sårade. Men maskinen struntar i allt och skickar ut nya varor på rullbandet...
Jag tror att jag behöver hjälp.
2 comments:
Vissa saker kan faktiskt vara svara att ta sig ur pa egen hand, aven om man har en stodjande familj/van/man. Du kanske borde traffa en psykolog eller terapeut for att lufta tankarna och hjalpa dig att hantera den bottenlosa sorgen?
Hay mi niña, que pena me da verte sufrir tanto, pero a la muerte no hay que tenerle miedo porque ya esta vencida, se como te sientes, perdre a alguien querido es una de las cosas mas terribles sobretodo si esas personas han influido y contribuido en tu vida. Nosotros todavia sentimos la perdida de mi suegro y es terrible cuando te vienen los sentimientos.Pero lamentablemente la vida es asi ya que no nos pertence. Con el tiempo las heridas se curan aunque uno no lo crea ni lo sienta asi, cuidate mucho y animos desde aqui.
Un fuerte abrazo!!
Kattie
Post a Comment