Mormor...

Jag tar nog ett break från bloggen nåra dar nu...Mormor har inte mycket kvar. Hon ligger på sjukhuset. Det är så konstigt! I maj var jag nere hos henne och nu knappt 2 månader efter så är hon döende. Allt har gått så fort. Det är levern som är helt förstörd. Hon föddes tydligen med en dålig en och det är en tyst sjukdom som attackerar efter typ 70 år. Och hon är 78. Jag mår verkligen jättedåligt. Gråter hela tiden och går runt med en klump i magen. Det går inte att förklara. Tur att jag har en chef och arbetskamrater som ställt upp för mig. Dom har tagit mina tider så jag slipper jobba. Chefen skickade hem mig direkt för jag bara grät hela tiden. Jag kunde stå och göra en kulglass åt en tant med sitt barnbarn. Och barnet ba "den mormor, den smaken" och då brast det. Typ såna saker. Det bara kom. Kunde stå o baka och så kom tårarna...

Vet inte hur det är i den svenska kulturen med mormödrar? Kan bara relatera till den chilenska. Och där e hon typ som en extra mamma. Hon är en självklar person i släkten. Det funkar inte utan henne. Det går lixom inte! Hon bor i trappuppgången bredvid mina föräldrar. Man är där hela tiden. Kommer och går som man vill. När jag var liten brukade jag sova hos henne i samma säng. Det var skit spännande tyckte man då. Man fick "göra vad man ville". Fick godis när man ville, behövde inte äta upp all mat, testa hennes skor...Ja det kändes som ett äventyr att pilla i hennes grejer. Testa alla smycken...Åh, nu bara kommer tårarna. Jag mår verkligen inte bra, kämpar hela tiden mellan normal och att inte hamna i nån djup deppighet. Smärtan är outhärdlig, att veta att hon dör långsamt. Tänk hur det blir sen när hon verkligen är borta. Hon har aldrig varit "tant" sjuk. Alltid mått bra så det är därför allt kommer som en chock. Allt började med när hon fick förmaksflimmer i maj. Då gick det utför...Kommer aldrig glömma när jag och mamma var och hämtade kläder hemma hos henne för hon åkte med pyjamasen när ambulansen kom. Jag började gråta bara då. Att lixom leta i hennes lådor. Allt luktade så gott, allt var vikt och fint. Det är mami, som vi säger på spanska. Hennes saker. Helt gulligt. Här och där låg lite pengar undangömt. Man undrar ju om hon vet var hon lagt alla sedlar hihi.

Åh, det är så jobbigt! Jag grät mig till sömns inatt. Somnade vid 02-tiden. Jag är spyfärdig hela tiden. Jag hittade ett kuvert igår som jag fått av henne. Vet inte om det var typ till jul eller födelsedag. Men det står "till Jenny från mami" och så har det legat pengar i. Och så började jag stortjuta när jag såg hennes handstil.
Jag som alltid längtat till min examen då hon skulle få vara med och känna sig stolt över första barnbarnet som tar en universitetsexamen. Vi pratar alltid om det. Och hon är så lycklig att jag går på universitetet. Hon är så stolt. Eller när hon stod i folkmassan på min student. Första barnbarnet som tar studenten på flera år. Sist var det min kusin som är äldre än mig. Och där stod hon och kallade på mig och vinkade så att jag skulle se henne när jag stod och hoppade och sjöng "sjung om studenten" vid ingången till skolan. Och när jag får barn, då skulle vi ta ett generationsfoto hos en fotograf. Typ om jag fick en dotter. Då blir det gammelmormor, mormor, mamma, dotter. Jag fascineras av såna foton, vet inte varför. Hon hann iaf vara med på vårt bröllop, då var det oxå första barnbarnet som gifte sig.

Åhh, det första jag ska göra när vi kommer ner till Malmö nu på onsdag är att gå raka vägen till hennes garderob och plocka fram koftan som hon sålänge sagt att jag ska ta. Det började typ för 2 år sen när jag var nere en vinter. Så frös jag när vi käkade hemma hos henne. Så fick jag låna en kofta och jag tyckte att den var jättefin. Och den luktade så gott. Så sa hon att jag skulle ta den så jag kunde ha här hemma när jag saknade henne. Jag bara ja! Sen glömde jag den och så har jag inte tagit den sen dess. Man tänker hela tiden "senare, senare" och nu kanske det inte blir senare...Det finns så mycket detaljer. Hon har ett jobbigt matbord. ALLTID så slår jag i låret när jag reser mig upp för det är en bräda som sticker ut. Såna grejer. Som irriterar vid tillfälllet men som man nu bara skrattar åt. Massa sånt smått. Va händer varje jul nu? Varje släktträff? Alla hennes krämer på hennes byrå? Alla hennes ideér? Ja, ni ser att jag verkar ju smått schitzo, men det blir så. Man har massa frågor som är helt osammanhängande. Man bara plockar dom från luften. Typ helt orelevanta men som är så viktiga i vår släkt. Det är ju det som håller oss ihop. Vi brukar kalla henne för la patriarca (patriarken). Eftersom hon är lixom la nonna vid släktträffarna. Resten är hennes barn och barnbarn. Hon är äldst och alltid vimsig. Typ vi pratar om nått så kommer hon in med en kommentar om något som vi pratade för typ en halvtimme sen. Såna där grejer. Hon har alltid varit så. Så retar vi henne och hon garvar ihjäl. Alltid helt lost. Och vi visar "världen" för henne. "Så här är det mami, man gör så här. Titta så här gör man det där". Och hon bara "jahaaaa, okej". En annan rolig egenskap hon har är att hon spelar på stryktipset haha. Tänk er själva...en invandrar tant som kan massa fotboll och spelar hit och dit. Vinner gör hon oxå. Förlorar hon så svär hon en ramsa. Hon håller koll på alla matcher via text-tv. Och jag går inte in på hur hon uttalar alla lagen! hahaha! Hon är rolig hon! Eller när jag kallar på mamma så säger jag "maaaami" för det kan man oxå säga till mammor. Så svara båda två "ja?" Jag bara nää "mami" dom två igen "jaaaaa?" så garvar vi hahaha så ja ba "jag menar mamma". Massa sånt. Nä, det här inlägget kan bara bli längre och längre. Det finns så mycket att säga. Men det är skönt att "prata" av sig. Det är ju det min blogg är till för. Att skriva ner det som finns i hjärtat för tillfället. "Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen". Mitt ordspråk, och det stämmer verkligen!
Det som är skönt är att hon kommer att gå bort i sömnen. Utan smärta, inte känna någonting...och hon har inte ont nu heller. Så hon tror att hon kommer att bli bra. Hon vet inte om att hon inte har mycket kvar. Läkaren tyckte att det var bäst att inte berätta för henne för då är det lätt att hon tappar livsgnistan i förväg. Bara ger upp lixom. Undra vad hon tänker? Det har kommit släktingar från Chile för att hälsa på henne! Morbror har ställt in sin semesterresa. Och alla bara hittar på någon ursäkt när hon undrar varför. Typ varför kommer det folk från Chile osv. ALLA kommer och hälsa på. Tänk själv att ligga på sjukhus för nått, så helt plötsligt kommer typ släktingar som man aldrig träffar annars så ofta. Och man fattar ingeting. Det är ju bara en lite sjukdom, snart e jag ute härifrån. Typ så. Jag kommer verkligen få kämpa med tårarna när jag går till henne på onsdag. Mamma säger att hon är helt förändrad. Rasat i vikt, ser jättegammal ut, hon tappar tråden, e helt lost, trött...Och hon kommer säkert undra varför jag gråter. Vad säger man då..?

Det här inlägget var inte till för att alla lixom ska läsa ordagrannt. Det är så långt. Det förstår jag, för ni känner inte smärtan som jag. När jag läser inlägget så gråter jag bara. Men ni kan ju omöjligt känna som jag. Jag var som sagt bara tvungen att skriva av mig lite. Som terapi. Tack till alla som lyssnat och för era böner. TACK!